Äntligen fick jag ta på de skyldiga.

Skrivet av Susanne Damgren

Under en tid som jag har bott här, har det pågått busringningar på min dörr. Jag trodde det skulle sluta när vi fick portkod. Men det gjorde det inte. Så jag har förstått att det måste vara någon unge eller ungar i huset.

I kväll ringde det på dörren igen. Ingen fanns utanför. Snabb som blixten gick jag ut på balkongen och öppnade fönstret. Där såg jag två små killar som skjutsade varandra på cykel. Jag ropade på de att de skulle komma. De kom emot mig, båda sa i mun på varandra. - Det var han, det var inte jag.

Jag svarade att ni är skyldiga båda två. Inte en gång till vill jag veta av att ni busringer på min dörr. Fattar ni det? De nickade. Grannar kom och gick förbi, de tittade på mig. Som om det vore jag som är boven. Skit samma. Jag tog de på bar gärning..:)

Natti.

 

comments powered by Disqus