Tur man kan skratta i efterhand!

Skrivet av Susanne Damgren

Glömde berätta om nåt pinsamt,som inträffade igår.
Vi firade ju Jacks 3-årsdag (min lilla hund)ni vet.

Vi satt till bords några stycken och väntade in Jacks kompis med sin matte.
Småpratade lite,hade det allmänt trevligt.

Så ringer det på dörren,Jack sprang skällandes mot dörren uppspelt och glad.
Jag tätt efter.
Låste upp dörren och nästan slängde upp den,föväntade mig ju att det var dom som kom,som vi vänta på,
Jag lät Jack rusa ut..för att hälsa på sin kompis.

Men gissa att jag blev förvånad.Där utanför stod två stycken män och log mot mig.
Antar att dom trodde jag blev glad över att se dom.

Kände mig urfånig,för jag måste sett rolig ut.Kasta upp dörren glatt..sen åkte mungiporna ner på mig..och jag fick fullt upp med att försöka tysta en lika förvånad hund som matte.
Jag förklarde mig att jag väntade besök och trodde det var dom,det var anledningen till att Jack fick rusa ut.

Men dom var så glada över Jacks framfusighet och fråga om det var min hund.Om dom fick ta med han?
På skämt antar jag.
Till slut lyckades dom komma fram till varför dom kom till mig.

Dom frågade om jag tror på Gud,innan jag hann svara sa den ena,fast det gör du väl inte?
-Nej svarade jag.
Men du kan få dom här och läsa ialla fall och fundera lite,och räckte mig broshyrer.

Inne i köket hörde jag lite fniss, tissel och tassel.
Gissa att dom hade roligt åt mig...hahaha..
Samtidigt som dom undrade först var det var för ena killar jag bjudit,utan att berätta för dom.

Man kan skratta åt eländet,så här i efterhand.

Kram / Susanne

comments powered by Disqus