Vårtecken, samt prat om döden.

Skrivet av Susanne Damgren

Det är ju så här, att lever man ensam och dessutom har djur, speciellt hund. Så måsta man ovavsett hur man mår gå ut och rasta. Det tycker jag har blivit en vana, nånting som man vet att så är det bara. Det är inte hela värden bara att lägga sig sen när man kommer in igen. Fast är man magsjuk som jag råkade vara en gång, då är det skönt med avlastning. Annars klarar man mer än man tror. Bara man får vara ifred sen och vila, så funkar det.

Så igårkväll när jag ändå skulle ut en liten sväng, så fick Jacks vänner ändå följa med. Matte där var med dålig så det passade ju bra. Två sjuklingar med sina hundar. Jag var inte så pratglad, men det gjorde ingenting. Men då fick vi se vårtecken " krokusar" vi blev som små barn. Måste bara ta kort. Sagt och gjort. Så här nere ser ni dom fina små krokusarna.

Lite lustigt är det, man träffar på folk som gärna vill prata fast man mår som en påse nötter. Men jag lät damen prata (mött henne vid tidigare tillfällen, en trevlig dam) men hon berättade att i hennes trapphus, har det under ett år dött fem människor. Bara så där otippat. En man gick in i soprummet, kom aldrig ut igen.  En kvinna som besökt damen jag talade med, dog inom en timma efter besöket.  Ingen av dessa var sjuka heller. Men det var dom andra. Såna märkliga saker. Verkligen ovanligt. Jag skulle nog tyvärr flytta därifrån. Lite larvig men det tror jag att jag gjort.

Annorlunda kombination att skriva om vårtecken och död.
Men hela jag är annorlunda, så inget att kunna ändra påwink

Ha en trevlig lördag.

/ Susanne

Bild som tillhör inlägget Vårtecken, samt prat om döden.
comments powered by Disqus