En dag på kontrast röntgen.

Skrivet av Susanne Damgren

Att promenera vid Örebro slott, via svartån med alla vackra hus och lägenheter med stora djupa balkonger som ligger mot vattnet, gör att man drömmer sig bort och önskar man hade en sån lägenhet. Men man får vara tacksam att man har utsikt över ett cykelställwink. När jag kom till usö, fick jag fråga mig om vägen så jag kom rätt. Jag skulle ta "glasgatan" rakt fram, så skulle den leda mig rätt. Lät väldigt fint tyckte jag. Så jag följde "glasgatan" och kom fram dit jag skulle. Kan inte påstå att det var så fint eller vackert som namnet gav sken av. Men rätt kom jag. I väntrummet satt tre personer med varsin tillbringare och mugg. Jag behövde inte känna mig utanför, snabbt kom jag in i gemenskapen med en egen tillbringare med mugg. Två glas varje halvtimma, sen trappades det ner. Redan efter dom två första muggarna kom mättnadskänslan. Jag kunde inte låta bli att tilltala dom andra ( typiskt mig) men jag sa bara, att jag redan kände mig mätt. Och undrade om inte dom var det som redan druckit så mycket. Dom log lite och sa att det går över. Sen blev det lite allmänt prat. Jättetrevliga människor verkligen. Sen frågar jag,  - Har ni tänkt på en sak ? Undrar ifall vi är självlysande om vi släcker all belysning. Dom utbrast i ett skratt som gjorde att personalen tittade och undrade vad som var så hemskt kul. Där sitter jag igen...Min lilla pappskalle tänker jag för mig själv, att jag aldrig kan lära mig hålla truten. Men och andra sidan det här är ju jag. Men som vanligt kände jag mig som ett ufo. Men denna gång som ett självlysande ufosmileyoch det har jag aldrig gjort tidigare.

Sen blev dom uppropade av personalen och försvann in på röntgen. Medan dom försvann en i taget, så fylldes det på med nya människor. Kan säga att det är skillnad på folk och folk. Där satt jag nu med två nya främmande människor. Ena sidan en lite härjad äldre man, som petade i näsan i smyg. Blev illamående när jag fick se det. På andra sidan om mig, satt en utländsk stor kvinna, som stönade och pustade, så hade jag inte suttit i röntgens väntrum , hade man kunnat tro nåt annat av dom ljuden som kom från henne. Men som tur var hade jag med en bok, som jag spände ögonen i. Så blev det då min tur. Fick lägga mig på en säng, och fick en kanyl (vet inte ärligt talat om det heter så) i armen. Som tillförde kontrast direkt till blodet. Det jag drack innan i väntrummet, gick tydligen till tarmarna. Två gånger åkte man in i tunneln. Andra gången med en slang, som jag fick hålla i som kontrastet kom genom. Vilken obehaglig känsla när kontrastet kom. Det blev varmt då menar jag varmt i hela kroppen ( trodde först jag kissat ner mig ) Men som tur var försvann den känslan snabbt. Håll andan....och andas ut. Och nu är denna dagen slut!

Godnatt / önskar ett självlysande ufo, behöver nog ingen reflex i mörkret längre.

comments powered by Disqus